Vad kan jag göra?

Det är -20 grader i Stockholm idag. Solen hedrar oss visserligen med sin närvaro, men vad spelar det för roll när kylan går igenom alla lager med kläder och till och med vantarna?

Varje gång jag står och gnäller om kyla och snö i huvudet, så får jag syn på en av dem. En av de där riktigt gamla. Som går så långsamt, långsamt med sin rullator eller käpp. Med minen "låt inte mig störa" och som (till synes) obekymrat går den där långsamma färden mot Coop, tunnelbanan eller hemmet. Då förbannar jag mig själv över min själviskhet. Jag behöver åtminstone inte vara livrädd för att halka och bryta ett ben. Jag behöver inte vara livrädd för att halka och att ingen ska hjälpa mig upp.

Och så undrar jag, vad ska man göra egentligen? Erbjuda sig att hjälpa dem? Med vad? Går knappast att ta över rullatorn eller käppen för dem. Är man påträngande och jobbig om man frågar om det går bra?
Vad ska man göra egentligen?

/ M

Om choklad en tisdagskväll i februari

I silvrigt, tunt papper är du prydd
bakom detta lurar du,
lockar att slita av ditt skydd 
som egentligen skriker; lugn, varsamt nu!

Varsamt är trist,
och lugnet bedrar
nu finns det inte visst
någon choklad kvar...

/ M

Krogentips no 1: Let it be

Har haft finbesök av Angelica från Fagersanna hela helgen, så mitt liv har bestått av cupcakes och dans för två dagar. Igår var vi på NU, dansade mig beyond svettig och tycker det är så skönt när jag faktiskt kan låtarna som spelas. De få gångerna jag var ute i Skövde ville jag avlida snabbt, dels på grund av den fruktansvärt dåliga musiken som spelades samt de vidriga dräggen som tog sig rättigheten att tafsa som de behagade. Och så undrar sådana killar varför de aldrig får ligga? Ja, undra...


bild; Nanna Johansson

Döden flåsar mig redan i nacken

I Metro idag fanns det en insändare, undertecknad Bibi. Bibi använde sig av Sturekatten som exempel, hur underbart detta fik är och så vidare (vilket det verkligen är med), men sedan börjar hatet. Hatet mot teknologin och moderniteten. Bibi fullkomligt slaktade alla som arbetar på sin dator, utanför kontoret! "Det kan du vänta med till du kommer hem" menar Bibi, sluta ta upp våra platser när vi ska luncha och så vidare. Den bästa raden var på ett ungefär "Likadant var det när mobilerna kom som egoismens farsot!"

Låt mig inte bli en sådan tant som inte ser möjligheter utan hinder, skrockar jag för mig själv, låt mig inte bli en sån där tant som vägrar att acceptera att tiderna förändrats. Skrockar vidare för mig själv hela vägen till skolan och där skrockar vi lite småbelåtna åt det också.

Plötsligt sätter jag skrattet i halsen. Var det inte jag som senast här om dagen mycket skeptiskt hånflinade åt en reklam för elektroniska lås?

Skäms på mig. Förfallet har redan börjat. Åldern börjar komma ikapp mig och döden flåsar mig i nacken.

Låt mig få presentera den äckelmagade republikanen:

Hej där. Den här bloggen ska föreställa Jennies och mitt lilla projekt kan vi väl säga. Bloggens titel kommer såklart från den här låten. Här kommer allt roligt och mindre roligt att finnas - konst, musik, feminism, litteratur, vardagshändelser, vänskap, kärlek, hat, you name it. Innan vi ger oss in på det tänkte vi presentera oss lite.

Jag pluggar journalistik på JMK i Stockholm. Född och uppvuxen i Skövde, fick dock spendera tonåren i Tibro. Ett mörkt kapitel jag vill glömma för det mesta.
Annars är jag envis, principfast som in i bänken, har världens sämsta tålamod och hatar att få stryk i TP. Älskar att ha rätt (remember; jag har alltid rätt dessutom.)

Min vanliga tur: "lyckas" med att bli av med mina vinterkläder på två veckor
Min vanligaste tanke på tunnelbanan: det. luktar. svett. jag. dör. ta. bort. din. armhåla. från. mitt. ansikte. (det är en plåga att vara 164 cm ibland!)
Mitt största hatobjekt: kungahuset och Pär Ström


Välkomna hit.

Följ min blogg med bloglovin!

Nyare inlägg
RSS 2.0