Let your knickers down!

Arg. Arg som en varg. Över snö, över att få behöva ta ansvar för andra människor, kyla, att man alltid förväntas vända upp och ner på hela sin värld så fort en människa behagar att dela med sig av sin "dyrbara" tid.

/ M

När det är solig, snön smälter och vattnet rinner ner för gatorna - då vill jag ha min bästa vän här. Jag vill att vi ska gå sida vid sida genom Sjöstaden och titta på färjan som går från Lumabryggan. Trängas med barnvagnarna (och såklart stöna om att sådana ska vi aldrig bli. Någonsin. Fast vi vet att vi kommer bli värst med barnvagnarna när det väl begär sig). Dricka rödvin, lyssna på the Beatles, prata och spionera på lattemorsorna genom den franska balkongen. Dricka kaffe (har fixat laktosfri mjölk) och prata. Doften av en bästa vän som blandas med marlboro.



/ M

Är det bara jag som får dåligt samvete av att slänga julkorten? (Jag vet, det är meningen att man ska göra sig av med dem i januari.) Jag klarar det inte! Min lillasysters handgjorda julkort. Känner mig som ett svin som lägger det på pappersinsamlingen.

Fast valet står mellan att slänga eller bli en fanatisk samlare. Samlar redan på lappar, kort, brev, tidningsutklipp, bilder, vykort och tidningar. Det är ju så kul... och fruktansvärt svårt att göra sig av med.

/ M

Det känns som om jag går på högstadiet. Fast i rymden kanske eller i någon annan lite märklig plats utan upp och utan ner. Och kanske även utan logik. Jag känner en sån himla lust, på ett mycket barnsligt sätt, att få lära känna en människa. Det är inte en förälskelse och det är inte en köttslig attrahering. Jag vill bara så himla gärna bli hans vän. Prata konst och konstigheter med honom. Prata strunt och viktigheter. Men när han går förbi rodnar jag och drar en lång suck. Precis som på högstadiet. Fast i rymden, ungefär.

Han är konstnärlig, androgyn och helt superhäftig. Jag vill så himla gärna vara hans vän. Och imorgon kan både han och jag vara döda - så varför vänta? Jag måste ju prata med honom imorgon. Måste. Så himla barnsligt.

/Jennie

Idiot (plural; idioter, idioterna):

Medlem av ett stort och mäktigt släkte, vars inflytande på mänskliga angelägenheter alltid varit starkt och dominerande. Idiotens verksamhet håller sig inte inom ett visst begränsat område av tankar och handlingar utan "genomtränger och reglerar det hela". Han får alltid säga sista ordet; hans beslut är obestridliga. Han bestämmer vad man ska tänka och tycka, dikterar språkets regler och blockerar människors handlingsfrihet.

Just nu känns livet som en bob hund låt:
'alla utom jag vet hur det ska gå'

/ M

Det är -20 grader i Stockholm idag. Solen hedrar oss visserligen med sin närvaro, men vad spelar det för roll när kylan går igenom alla lager med kläder och till och med vantarna?

Varje gång jag står och gnäller om kyla och snö i huvudet, så får jag syn på en av dem. En av de där riktigt gamla. Som går så långsamt, långsamt med sin rullator eller käpp. Med minen "låt inte mig störa" och som (till synes) obekymrat går den där långsamma färden mot Coop, tunnelbanan eller hemmet. Då förbannar jag mig själv över min själviskhet. Jag behöver åtminstone inte vara livrädd för att halka och bryta ett ben. Jag behöver inte vara livrädd för att halka och att ingen ska hjälpa mig upp.

Och så undrar jag, vad ska man göra egentligen? Erbjuda sig att hjälpa dem? Med vad? Går knappast att ta över rullatorn eller käppen för dem. Är man påträngande och jobbig om man frågar om det går bra?
Vad ska man göra egentligen?

/ M

I silvrigt, tunt papper är du prydd
bakom detta lurar du,
lockar att slita av ditt skydd 
som egentligen skriker; lugn, varsamt nu!

Varsamt är trist,
och lugnet bedrar
nu finns det inte visst
någon choklad kvar...

/ M

Ett konstverk av min favorit Peter Doherty ska säljas. Vill. Ha. Mitt ha-begär är löjligt stort. Min plånbok är löjligt tom. Verkligheten är löjligt realistisk, kall och rå mot mig.

Så om någon har 240 000 kronor över och väldigt gärna vill köpa tavlan till mig, hör av dig!


Petes porträtt av fröken Kate Moss.

/ M

Sjunger som en gudinna, öppet homosexuell och very uppmärksammade uttalanden om vikt. Så jävla cool. Kanske en av tidernas bästa festlåt? Har skrikit mig hes och dansat mig svettig till den här låten sedan den kom som singel 2006.

Vissa människor är födda till att bli avgudade tror jag.


source: weheartit

/ M

Ja, antagligen var Jesus läderbög.

"För att va ung på riktigt och ha kul, man måste ha särskild talang för det. "

Jag är verkligen inget Melodifestivalfan. Det är en s.k. "folkfest" som bekostas med skattepengar till en summa som är HEMLIG. Vi betalar, men vi vet inte hur mycket - lurade? Men OK, jag kan förstå. Det är bra sätt att få fram nya artister, det ÄR roligt att vara där på arenan (vs. TV så är det en jävligt häftig känsla) och musik är väl alltid kul?

Men tyvärr så är ju de flesta bidragen så jävla äckligt dåliga. Jag menar; Sanna Nielssen GE UPP! Snälla. Och va i helvete gjorde Bettan Andreasson där förra helgen? Man visste ju inte om man skulle skratta eller gråta. OCH THE MONIKER, a.k.a. Idol-Daniel. Lilla gubben, du är ju så jävla grym? Sluta försök så himla mycket (och sluta käka svamp?). Less is more, särskilt vad det gäller Magical Mystery Tour-inspiration. Hey, I´m not getting the T-shirt liksom. Han kämpar lite för hårt för att bli av med den förbannade Idol-stämpeln (som alla exidoler verkar jobba röven av sig för att slippa... bra koncept?).

Men till min stora förvåning så ställer det sig en lite röd påfågel på scenen med ett häftigt house-beat och en röst från himlen. Hon blåste mig verkligen av stolen med sin grymma stämma. Jag förstod verkligen _ingenting_ - VAD GÖR DENNA GUDABENÅDADE SKAPELSE I MELODIFESTIVALEN. Jag pratar självklart om Loreen. Detta var en vecka sedan och idag fatta jag att även hon är en gammal idol. Men till skillnad från Daniel och Marie Picasso har den här bruden lyckats bli av med förbannelsen.

Men ärligt talat, varför mello Loreen? Det betyder ju bara att jag inte får höra din låt på flera veckor pga sekretessen (som SVT f.ö. lyckats jävligt bra  med - går verkligen inte att få tag på låtarna NÅGONSTANS.) däremot så kan jag inte få Dannys låt ur huvudet. Tyvärr.

/J

Jag är fan grym. Jag fick användning av den extremt fula broschen som jag "fick" som gåva av BikBok förra veckan. Helt sjukt. När senast använde NÅGON under 75 år en jävla brosch. Well, nu gör jag det i alla fall. Och tänka sig - jag tar med den till operan för det är dit jag ska nu.

One´s company
Two´s a crowd
Three´s a party
/Warhol

Jag har ju lite svårigheter med allt sånt där som verkar vara inne och alla andra gillar. Jag bara antar att allt som är populärt är fel och egentligen inte alls bra, skapat av något/någon som bara vill ha makt och tjäna pengar. Därför har jag tagit avstånd från hysterin kring de kvinnliga Disc Jockey:sarna Rebecca och Fiona. Men nu efter att ha mosat tre avsnitt på svtplay om dom så vill jag bara shoppa 2nd hand och mixa och scratcha tills jag stupar.

"Jag gillar hur de kombinerar socialism och ytlighet"

Det är något visst med deras bohemeri, fattigdom och löshår som gör att de tillochmed lyckas leta sig in i mitt frusna "populärkulturhjärta". Bra gjort tjejer. Jag vet, jag är sen med att inse deras "storhet". Det jag gillar mest med dom är egentligen hur Fiona säger i vinjetten "Vi ska göra allt det där killar gör".

Det har gått så långt att jag googlat på DJkurs. Illa.

Något som jag tycker är ytterst komiskt är hur uppmärksammad skolan har blivit, och hur synd det är om pojkarna för att de halkar efter tjejer rent betygsmässigt. Jag hör röster om att "skolan är anpassad efter tjejer". Det vägrar jag att tro på. Det är tjejer som anpassar sig efter samhällets orimliga krav om att vi ska vara tysta, duktiga och snälla, jobba hårt och när vi gör det - då är det synd om pojkarna?

Vilket jävla skitsnack alltså. Blir verkligen förbannad när jag tänker på det. Klantighet a la "nu gör tjejerna som vi vill, och det slår tillbaka på POJKARNA! De stackarna!" Ja, stackars killar. Buhu-hu. Har samhället faktiskt ändrats så pass mycket att tjejer inte bara stannar hemma, att tjejer börjar studera och komma in på utbildningar med höga intagningspoäng, just för att de har högre betyg? Har på allvar haft föreläsare som bittert har konstaterat att "det räcker ju att se här, här är det fler tjejer... ja..."

Har haft flertalet lärare som tagit mig åt sidan och sagt "men hur är det egentligen? Du ser trött ut. Du behöver inte plugga så hårt" varvid jag har känt mig som ett frågetecken. 1. Ja, jag jobbar hårt. För att jag tycker om att plugga. 2. Varför sa inte lärarna något liknande till mina manliga klasskamrater? Jo. För att de är av manligt kön. Då är det ok att vara ambitiös. 3. Jag lider inte av något duktighetskomplex som en del vill anklaga mig för (tar det faktiskt som det), kan jag inte bara få tycka om att plugga, lära mig saker och se resultat? Nej.

Och chockerad blev jag när jag i Dagens Nyheter läste en ledare där det stod att killar är egentligen bättre på engelska, för de spelar ju dataspel! Vilket även visade sig på nationella proven, då många fick MVG. Men hallå, det är väl inte bara nationella proven skolan handlar om? I så fall behöver vi ju inte läsa någonting i skolan och ha några prov alls under läsåret, det räcker med ett enda prov att bevisa kunskaper. För nationella provet täcker in allt, eller hur? Regler på grammatik, att kunna redogöra för olika böcker man har läst, olika muntliga diskussioner och hur man har presterat under ett helt år - det kan omöjligen täckas in på tre delprov.

Såklart tycker jag att nationella proven är jättebra, en "sista chans" att bevisa att man förtjänar ett högre betyg. Men, har du legat på G hela läsåret kan du inte förvänta dig ett MVG för att du får det på nationella heller. Nationella täcker inte alla mål som finns på en kurs.

Så att en så pass respekterad tidning som Dagens Nyheter får ha ledarartiklar som påstår att killar är bättre för att de spelar dataspel, det gör mig ledsen. På riktigt. (Och ledsen blir jag för att jag är kvinna, såklart, en liten känslig klen sak som jobbar alldeles för hårt för mina betyg.)

Låttips.

/ Malin

källa:we<3it

Så androgyn men samtidigt så kvinnlig. Och hon gör mig kåt på platinablond. Jag har nog börjat fatta det där med blondiner nu, det tog lite tid. Men hey, på tisdag joinar jag er klubb. We have more fun, don´t we? (Ligga?)

Är lite trött på att livet ska gå ut på att hitta sig själv (vilket aldrig kommer hända), vilket följs av år av terapi och tårar och "förståelse" för hur man reagerar på vad och varför man hamnat där man hamnat här i livet. Aldrig nöjd, aldrig tillfreds, aldrig riktigt lycklig. Jakten på lyckan måste vara den mest brutala (efter vargjakten då kanske?). Ingen vinner liksom. Lyckan blir aldrig funnen och Du jagar dig trött. Faktum är att detta faktiskt är en väldigt europeisk företeelse. Inte i någan annan världsdel präglar jakten efter sigsjälv och alla dessa existensiella frågor livet så pass mycket som den gör här i Europa.

Jag har hört att i te.x. Nordamerika går livet inte ut på att ta reda på vem man är och finna sig själv och vara sig själv, utan snarare att vara den man VILL vara. Det är något jag gillar med den melodin, alltså. Funderar på att verkligen försöka med det ett tag. Men vad vill jag då vara?

• Framgångsrik.
• Vacker.
• Godhjärtad.
• Lycklig.
• Attraktiv.
• Nöjd.
• Älskad.

Så om jag nu då börjar låtsas vara allt det där jag vill vara - kommer jag då tillslut att faktiskt vara det? Det är helt klart värt ett försök. Om jag misslyckas så har jag ju ändå bara drömt lite väl hårt ett tag. I balettakademiens danslokaler och och starka strålkastarljus tuggar alla mantrat "fake it 'til you make it". Ett måste för alla blivande artister. Jag tänker göra nästan så, fast mer "fake it 'til you feel it".

"Bara döda fiskar simmar med strömmen" - ett uttryck som ni säkert hört förut. Jag skulle vilja finslipa detta ordspråk lite! Jag tänker mer "bara HJÄRNDÖDA fiskar simmar med strömmen" för det är exakt vad det innebär. Att följa strömmen och göra som alla andra är att avsäga sig det egna tänkandet. Exempel på hjärndöda fiskar är de som stenhårt och slaviskt följer ideal utan att veta VARFÖR dessa är just IDEAL.

Jag blir lika chockad (ja, på allvar) varje gång någon tycker det är så typiskt att kvinnor gillar matlagningskonst och att kvinnans plats är i köket. Hela mitt liv har det varit tvärtom. Min pappa är kock = vem lagade maten tror ni. Vem kan allting om matlagningskonst? Pappa. Vem lagade maten för det mesta när jag bodde hos mamma? Hennes man. Alltså. Hela min uppväxt har matlagning varit en manlig syssla för mig. Något män gör, något pappan har gjort i varje familj. Jag har på allvar trott att det har varit normen. 

När lärarna i skolan frågade "är det mamma eller pappa som lagar maten hemma?" - Pappa, såklart! Majoriteten svarade lilla mamsen. Fattade de nada. Det jag fattade var dock att med en pappa som kock så får man en väldigt rolig uppväxt i storkök, restauranger (brukade sova under borden så var det bara att bära hem mig), inte den mest normala uppväxten kanske (och kanske inte så genomtänkt att låta sin dotter få utsättas för den väldigt speciella kockmentaliteten i så ung ålder.) Roligt! Har ätit allt och äter fortfarande allt, avskyr kräsna människor (lär er äta för fan.) Gled ifrån ämnet nu, ANYWAY:

På TV: Per Morberg, Plura, Jamie Oliver, Gordon Ramsey är rediga män som ska tillaga kööööött. Och mat, ordentlig mat! Nigella och Leila, gäsp. Så visst, kvinnor må ha dominerat hemmaköken men det är knappast så restauranger ser ut. Säkra källor (min far) säger att det visserligen har blivit fler kvinnliga kockar men att det fortfarande är flest män som dominerar köken. Därför har jag en otrolig lust att bli kock (pappa förbjuder mig), men att påstå att matlagning är ett kvinnligt intresse och en kvinnlig syssla tycker jag fortfarande är helt sjukt konstigt.

Om ni har tid (och ork) läs den här artikeln från DN. Den är så bra. I fucking love it.



/ Malin

Har haft finbesök av Angelica från Fagersanna hela helgen, så mitt liv har bestått av cupcakes och dans för två dagar. Igår var vi på NU, dansade mig beyond svettig och tycker det är så skönt när jag faktiskt kan låtarna som spelas. De få gångerna jag var ute i Skövde ville jag avlida snabbt, dels på grund av den fruktansvärt dåliga musiken som spelades samt de vidriga dräggen som tog sig rättigheten att tafsa som de behagade. Och så undrar sådana killar varför de aldrig får ligga? Ja, undra...


bild; Nanna Johansson

Gud, vad jag avskyr den där myten om att kvinnor inte kan samarbeta. Att vi bara skulle motarbeta varandra och inte unna varandra någonting. Det känns som om den myten har skapats i syftet att försöka intala oss kvinnor att det faktiskt är så. Hjärntvätt.

Jag har massa fantastiska vänner av kvinnligt kön som jag gärna samarbetar med. Vi sitter och pluggar ihop, hjälper varandra inför tentor och blir stolta när någon utav oss har presterat bra.
Jag har massa fantastiska vänner av manligt kön som jag gärna samarbetar med. Som stöttar, hjälper och berömmer.
Helt enkelt; jag har massa fantastiska vänner. Vänner är för mig ett könlöst ord. När jag är med Jennie tänker jag inte direkt "Jennie har en vagina. Jennie är full av östrogen. Jennie är en kvinna", och lika sällan tänker jag att "Joel har en penis. Joel är fullproppad med testosteron. Joel är en man."

Ofta bräker många tjejer jag känner att "jag kan bara umgås med killar" eller att "killar snackar inte skit!" Okej...
1. Varför skulle du bara kunna umgås med killar? Då är det ju dig det är fel på, som inte kan umgås med folk för de råkar vara av kvinnligt kön. Skäms på dig!
2. Killar snackar skit, precis som tjejer gör. Killar är inte generellt sett schysstare än kvinnor.
Det är bara det att vi har olika förväntningar på kön, och hela livet har vi blivit inpräntade att tjejer ska snacka skit och inte kunna samarbeta. Killar däremot snackar inte skit, de löser allt genom att slåss! (Ja, jag hör faktiskt det här argumentet ibland, mycket roande.) Killar kan samarbeta för de spelar ju fotboll tillsammans!!! Eller vadå? 

Frågan är snarare: Vad är DU för människa som gör skillnad på någon på grund av deras kön? Vidrigt. 


source: weheartit

Något att tänka på nästa gång en kille tar dig på muttan i toakön på krogen. Eller?

bild: Nanna Johansson

I Metro idag fanns det en insändare, undertecknad Bibi. Bibi använde sig av Sturekatten som exempel, hur underbart detta fik är och så vidare (vilket det verkligen är med), men sedan börjar hatet. Hatet mot teknologin och moderniteten. Bibi fullkomligt slaktade alla som arbetar på sin dator, utanför kontoret! "Det kan du vänta med till du kommer hem" menar Bibi, sluta ta upp våra platser när vi ska luncha och så vidare. Den bästa raden var på ett ungefär "Likadant var det när mobilerna kom som egoismens farsot!"

Låt mig inte bli en sådan tant som inte ser möjligheter utan hinder, skrockar jag för mig själv, låt mig inte bli en sån där tant som vägrar att acceptera att tiderna förändrats. Skrockar vidare för mig själv hela vägen till skolan och där skrockar vi lite småbelåtna åt det också.

Plötsligt sätter jag skrattet i halsen. Var det inte jag som senast här om dagen mycket skeptiskt hånflinade åt en reklam för elektroniska lås?

Skäms på mig. Förfallet har redan börjat. Åldern börjar komma ikapp mig och döden flåsar mig i nacken.