Let your knickers down!

Det känns som om jag går på högstadiet. Fast i rymden kanske eller i någon annan lite märklig plats utan upp och utan ner. Och kanske även utan logik. Jag känner en sån himla lust, på ett mycket barnsligt sätt, att få lära känna en människa. Det är inte en förälskelse och det är inte en köttslig attrahering. Jag vill bara så himla gärna bli hans vän. Prata konst och konstigheter med honom. Prata strunt och viktigheter. Men när han går förbi rodnar jag och drar en lång suck. Precis som på högstadiet. Fast i rymden, ungefär.

Han är konstnärlig, androgyn och helt superhäftig. Jag vill så himla gärna vara hans vän. Och imorgon kan både han och jag vara döda - så varför vänta? Jag måste ju prata med honom imorgon. Måste. Så himla barnsligt.

/Jennie