Let your knickers down!

Är lite trött på att livet ska gå ut på att hitta sig själv (vilket aldrig kommer hända), vilket följs av år av terapi och tårar och "förståelse" för hur man reagerar på vad och varför man hamnat där man hamnat här i livet. Aldrig nöjd, aldrig tillfreds, aldrig riktigt lycklig. Jakten på lyckan måste vara den mest brutala (efter vargjakten då kanske?). Ingen vinner liksom. Lyckan blir aldrig funnen och Du jagar dig trött. Faktum är att detta faktiskt är en väldigt europeisk företeelse. Inte i någan annan världsdel präglar jakten efter sigsjälv och alla dessa existensiella frågor livet så pass mycket som den gör här i Europa.

Jag har hört att i te.x. Nordamerika går livet inte ut på att ta reda på vem man är och finna sig själv och vara sig själv, utan snarare att vara den man VILL vara. Det är något jag gillar med den melodin, alltså. Funderar på att verkligen försöka med det ett tag. Men vad vill jag då vara?

• Framgångsrik.
• Vacker.
• Godhjärtad.
• Lycklig.
• Attraktiv.
• Nöjd.
• Älskad.

Så om jag nu då börjar låtsas vara allt det där jag vill vara - kommer jag då tillslut att faktiskt vara det? Det är helt klart värt ett försök. Om jag misslyckas så har jag ju ändå bara drömt lite väl hårt ett tag. I balettakademiens danslokaler och och starka strålkastarljus tuggar alla mantrat "fake it 'til you make it". Ett måste för alla blivande artister. Jag tänker göra nästan så, fast mer "fake it 'til you feel it".