Let your knickers down!

Inget gör mig så frustrerad som när rättvisan blir förbisedd p.g.a. feghet och rädsla. De senaste fyrtioåtta timmarna har jag varit nästan utomjordiskt arg med anledning av just detta fenomen. Samtidigt som jag brinner inombords av ilska och är fylld av lust för att kämpa för min rätt så känner jag mig apatisk och sviken av hela världen. Tafatt. Inget i hela världen gör mig så ledsen, så arg, så misantropisk som när rättvisan kommer i kläm för tillfälligheter och avsaknad av självinsikt. Då är jag ändå skilsmässobarn.

Jag kan se varför människor blir onda. Man kommer till ett vägskäl någon gång där man gör det valet. Ska jag använda all min energi, som kanske består av kärlek eller ilska, för att göra gott eller få alla att känna samma smärta som jag en gång gjort och kanske fortfarande gör? Lucifer är blott en fallen ängel.

Jag är fast i orättvisans stat och jag kan inte ta mig härifrån. För att unvika att bli ond och bråd väljer jag att stänga av. Och dansa av mig all frustration i sju timmar imorgon på kyrkgatan 11.
Väck mig gärna ur min apati när rättvisan skipats!