It's over, oh so over
Ibland förstår jag inte varför en del klamrar sig fast vid något som förr kunde kallas en vänskap, men som inte är det längre. Varför kan inte en del bara acceptera att livet går vidare (hej klyscha) och att man växer ifrån varandra (hej klyscha)?
Avskyr;
de pinsamma tystnaderna
att bara ha minnen att prata om
inse att man bara var vänner för att man inte hade några andra
inse att människan mittemot är totalt ointresserad av ditt nya liv
och att den människan ger dig dåligt samvete för att du har gått vidare.
Vänskapsrelationer kan vara lika uppslitande och sårande som kärleksrelationer. Men ofta dras inte plåstret av snabbt, nej, det är en långsam, jävlig process där de små hårstråna fastnar i klistret. Ett i taget, i takt med att håren dras i klistret, kommer den stingande känslan om att en epok är vid sin slutända. Epoken känd som tonåren. Slut. The end. Die Ende.
Fast varför sörja det?
/ M
Med Stockholmare menar jag de inbitna innerstadsborna som är uppfödda med vassa armbågar och tar med sig pappas VISA-kort när det åker till Åre och beter sig illa. Jag syftar inte på en skön Tibro-brud som precis hittat till huvudstaden :)
HAHA tack Klara. Nu känns det bättre :D
